What hurts the most ...
jag förlorade kontrollen idag ... det var bara så ...
så många känslor for igenom mig på samma gång... jag vet inte hur jag ska förklara ..
när jag såg henne där, precis som hon alltid varit men ändå inte, for alla känslor igenom mig så att jag höll på att falla. Jag tvärstannade.
Min första tanke var att springa fram till henne och krama om henne så hårt jag kunde, jag såg det framför mig hur jag skulle ha sprungit fram och hållt hårt om henne och inte vilja släppa. Jag kan bara säga att det var tur att jag hann stoppa mig själv. Jag hade inte stått ut med att säga hejdå, att hon skulle pusha mig bort, jag ville inte såra mer. Det skulle inte ha varit rätt åt henne att jag skulle ha gjort det. Jag lovade att hålla mig borta och jag har hittiills gjort det och jag kan bara inte sluta nu. Jag kan inte göra något, det vore inte rätt för henne. Jag vill inte vara påträngen, jag vill inte att hon ska känna sig beklämd, jag önskade bara att hon inte hann se mig ..
efteråt skakade jag som ett litet barn och jag började gråta. jag kan inte ens skriva om det utan att jag gråter. Vad är det MED MIG? jag har något seriöst fel. Hanna gjorde sitt bästa för att trösta mig. Jag försökte gömma mig under mitt eget hår så att hon inte skulle se mig och lät Hanna bara krama om mig. Jag började gråta och som vanligt var alla tvugna att stirra. Jag hade ingen rätt att gråta och jag bara önskade och önskade att hon inte skulle se mig, och jag tror inte att hon såg mig som tur.
''Bry dig inte om henne, du får /du har bättre vänner'', sa Hanna. Hon försökte trösta mig och jag bara nickade och kunde inte ens prata ordentligt. Samtidigt gick allt igeom mitt huvud. Ingen skrattade åt mina saker samma, ingen förstår när jag är sarkastisk, ingen förstår mig när jag gör konstiga ljud eller rörelser, ingen har samma skratt, ingen kompletterar på samma sätt, och Hanna kan aldrig förstå för det har inte hänt samma sak till henne som jag. Som tur. Jag skakade ganska länge och sen gick vi in i metron och jag frågade Hanna om hon trodde att hon hade sett mig. ''Jag tror inte det'', svarade Hanna. som tur.
Jag tror det var lite för mycket. Jag har inte sett henne på ett år. Det här är första gången, därför reagerade jag nog såhär .. jag förstår själv att jag aldrig kan glömma, så jag tänker och minns i hemlighet. och hoppas att hon aldrig fattar och att hon aldrig såg mig.
Efter det åkte vi till Rastila och där hängde vi med Biff. Han är jättesnabb och han tröstade mig när jag behövde det fast jag inte ville gråta i hans närvaro, jag var bara ganska stel och alldeles tom, men sen när han tröstade mig och Hanna också så blev det bättre.
''Du får bättre vänner'', säger dem.
tänker inte ens kommentera det. Jag tänker inte leta efter bättre , jag tänker itne leta efter någon som förstår mig bättre eller har härligare skratt eller bättre kan tala med mig, få mig att känna mig bättre, le när allt känns hopplöst eller säga bättre skämt som jag skrattar till varje gång jag hör dem. jag bara freakar ut nu när jag tänker på det
varför är det så svårt...
